Indienfararen

Indienfararen
från Bölen - Junsele

av Rune Blomström

Tusentals kyrkobesökare och turister har andaktsfullt gått in i Junsele vackra kyrka, tagit några steg åt höger och stannat upp på tröskeln till vår "Lillkyrka", som består av inventarier från våra tidigare kyrkor i Mo. Det första, som fångar besökarens blick, är en stor sjuarmad ljusstake i det välvda fönstret - en antik mässingskandelaber - och när besökaren går fram och synar den närmare, så ser man inskriptionen:

"Gudz namn till ähra och Junsele kyrkia till prydno,
är denna ljusstake förährt av Grels Abrahamson 1748."

Det hände sig, att jag under 1960-talet satt nere i de djupa medeltida källarvalven i Riksarkivets och Kammarkollegiets arkiv på Riddarholmen i Stockholm och forskade i de gamla dammiga och svårlästa böckerna. Det här var före bildskärmarnas tid - nu går allt mycket snabbare, men då satt man med förstoringsglas och fingranskade nästan obegripliga handstilar och som det ofta händer, när man forskar - ibland hittar man det man söker - ofta blir det ingenting. Precis en sådan stund var det den här gången - mitt öga for över gåspenneskriften med suddiga ord, siffror och bläckplumpar.

Så plötsligt stannade jag upp - vad är det här?

Ett namn, ett årtal - några svårtydda ord - men ett mycket speciellt namn, som fick mig att studsa till lite extra - "Grels" - och anteckningen lydde som följer:

"Siömannen och Indienfararen Grels Abramson, Junsele
vistas vid Siömanscontoret i Stockholm."

Året var 1763 och här hemma i Junsele var Paul Molander sockenpräst, klockare Pehr Persson, Båtsman var Abram trygg, gästgivare var Grels Josephsson och samma år blev "gam-körkan" färdig i Mo.

"Indienfararen" - 1763 - Märkligt! Det här måste jag undersöka närmare - jag är ju själv en "Grelsare" i rakt nedstigande led på "svärdsidan"!

Så långt tillbaka i tiden, som det är möjligt att forska om och följa enskilda personers eller släkters liv och öden i Junsele, har det funnits en speciell släkt, som förgrenat sig så inom socknen, att dess namn är oupplösligt förenat med Junseles historia och än i dag går många nybor omkring med starka släktband till "GRELSARNA".

I mitten på 1500-talet utflyttade Grels Larsson från Seel i Resele till Moo i Junsele med sönerna Påll Grelsson, som blir anfader till "Nils-Nilssläkten" på Lillegård, Hindrich Grelsson i Krånge och Joseph Grelsson, som stannar i Mo. Släkten förgrenar sig tidigt på båda sidor om älven och när barnaskarorna blir för stora, så söker man sig också vidare upp mot Gafsele, Åsele och Tåsjö. Det var ett livskraftigt släkte med många märkliga livsöden, som jag beslöt mig för att utforska och här vill jag berätta om en alldeles speciell släkting, som har givit oss ett rörande och synbart bevis på sin kärlek till hembygden och om ett märkligt liv.

Grels Abrahamsson, född i Bölen den 29 september 1704, som till Abram Ersson och modern Karin Ersdotter samt broder till nämndemannen och välkände Riksdagsmannen Erik Abramsson och släkt med "Grelsarna" i Mo skulle överleva fem svenska regenter. Han föddes under Karl XII:s regering och dog under Gustaf den tredjes regim och han skulle lämna flera avgörande spår efter sig - den längsta rättsprocessen i dåtidens Junselehistoria - han skulle bli den indirekta anledningen till den avgörande gränsdragningen mellan Junsele och Åsele socknar och därmed också läns- och landskapsgränsen mellan Ångermanland och Västerbotten -och dessutom skulle han bli den kanske mest vittbereste Junselesonen fram till våra dagar!

- "Gosse, vad Du skulle kunnat berätta för mig!"

Om Grels tidigaste barndom vet vi inte mycket, för gossar och flickor kommo inte in i handlingar förrän i myndig ålder - men ett vet vi _ som son till nämndeman levde han säkert gott, för Bölenbönderna voro "storbönder'n" och större skulle de bli. Redan år 1730, då Grels var blott 26 år, köpte han änkan Margareta Noreas hemman på 19 seland för inte mindre än 1160 Dr. Kmt. Inte illa vid så unga år - och Bölen fick marker, som sträckte sig ända upp mot gränsen till Åsele Lappmark.

Just det förhållandet gjorde att Grels skulle komma att hamna i en av de mest segslitna rättegångstvister, som någonsin förekommit vid våra tingsrätter och som skulle få en avgörande betydelse för gränsdragningen mellan två landskap - fast det ursprungliga problemet gällde en bagatell -

Det hände sig under Sollefteå marknad år 1773, då Grels var 21 år och han hade gått in i handelsman Harbergs bod för att handla och där mötte han Ingel Gavelin från Gafsele och mitt inne i handelsboden skällde Gavelin ut Grels och kallade honom för "tjuv och skälm" - inför handelsmannen och alla kunderna!

Sådant tillmäle kunde ju ingen tåla - så Grels från Bölen blev inte sen att stämma Gavelin till tinget för ärekränkning!

Men Gavelin hade litet sjukt samvete, så han anlitade i stället en sakkunnig ordvrängare från Åsele - Högvälborne Perlinspektören - det fanns ju pärlfiske här i bäckarna på den tiden och sådant måste också skattas och regleras - precis som nu. Högbetrodde Perlinspektören bestred alla anklagelser om ärekränkning på Gavelins vägnar, men rätten nöjde sig inte med detta, utan fordrade ytterligare bevisning till nästa ting och 1736 fortsatte den galna rättegången.

Grels från Bölen hade fångstmark och fiskevatten långt upp efter älven och hade anlagt "ett Jerfgilder" på en holme nedanför Gulselet och han anklagade Gavelin för att han den 24 november 1734 hade tjuv-vittjat fällan och borttagit en järv och han fordrade gottgörelse.

Men hur hänger det här ihop då?

Det var ju Gavelin, som hade skällt Grels från Bölen för "Tjuv och skälm" - nu får vi höra, att det skulle vara tvärt om - vem sitter inne med sanningen?

Jo - Gavelin förevisade en attest från sina grannar i Hälla, att de bett honom, att på återresa från Åsele vittja deras järvgiller på samma holme och då trodde han givetvis, att den fångade järven tillhörde grannarna och han sade, att han hade tagit järven under en flaka vid en fiskebod och ansåg, att Grels måste bevisa, att just denna var hans fälla! Grels däremot - hävdade, att Gavelin haft kännedom om Grels giller - då denne åsett när Grels hade gillrat fällan - något, som även Länsmannen och släktingen Abraham Grelsson i Gafsele och Åsele kunde intyga.

Nu försökte Gavelin vränga till saken med att varken Grels eller Junsele Sockenmänner kunde bevisa sig ha någon rätt till jakt och fiske i "Juhlselet", som Gulsele hette tidigare - men då bet han sig i tummen, för Grels kunde uppvisa ett urgammalt dombrev från 1505 och ett nyare från 1705, som visade att Juhlselet låg hitom Lappmarken och Rågången mellan Norra och Södra Fögderiet hade märken från Brinhusberget till Kläppsjöhällan - Withögberget till Gulselehällan och att Junseles rätt till markerna var i dag fastlagda långt innan Gavelin och andra inträngare över huvud taget visste vad Gulsele var för någonting!

Grels fick medhåll i rätten.

Gavelin och Perlinspektören överklagade flera gånger, men måste slutligen ge upp. Rättegångarna hade då pågått från 1735 till 1738 för den stackars järvens öde och man ingick förlikning efter högtidlig edgång "med fast hand på Bibeln":

- "Jag, Pål Mattsson och jag, Abraham Grelsson, betygar, att jag
med Grels Abrahamsson, bolag och avtal ingått om den länge
omtvistade Jerfens eftergildrande, innan gildret efter densamma
anlades, samt att jag på densamma med honom arbetat hafver, så
sant min Gud .... o s v"

Jodå - "Grelsarna" fick både rätten till det tre år gamla järvskinnet och framtida jakträtter och det goda fick den här historien med sig, att gränsfrågan hänskjöts till Sollefteå-tinget och här blev den definitivt fastlagd senare.

Efter all den här påtvingade osämjan och allt bråk och småsinthet, som följde med de långdragna rättegångarna, började Grels känna otrivsel med omgivningen, trots att han fått rätt mot Gafselebönderna. Nog gick han ut i skogen igen och naturligtvis fick han en och annan räv i fällorna, men det var någonting, som inte stämde längre. Lusten var borta och han kände hela tiden att bråket inte var slut. Det gick allt tyngre att köra plogen och jaktturerna blevo allt färre och slutligen fattade han ett stort och vågat beslut året därpå 1739, som skulle få följder för resten av hans liv. Vid 35 års ålder anhåller han hos rätten:

- "att han är sinnad att begiva sig från orten, för att försöka sin
lycka på något annat ställe, möjligen något yrke i Stockholm och
anhåller hos tingsrätten om flyttningsbetyg".

Varpå rätten intygade:
- "att han här i födelseorten, sig väl uppfört och beflitat sig om ett
nyktert, ärbart och beskedligt leverne, varför han på det bästa må
rekommenderas".

Så han drog ut i stora världen - jägaren från storskogarna blev havets son, men återvände ibland. 1748 skänkte han ljusstaken till kyrkan i Mo - då hade han varit borta i 9 år och 15 år senare vet jag att han var inskriven på Sjömanshuset vid Slussen, nedanför Mosebacke-berget i Stockholm. Det gamla huset revs ned, när tunnelbanestationen byggdes där och jag själv besökt det ålderdomliga hemmet på 1930-talet, helt ovetande om att min släkting vistades där mellan seglatserna ett par århundraden tidigare.

Efter många år och åtskilliga vedermödor återvänder han slutligen till hembygden för gott, troligen utsliten efter ett långt och strapatsrikt sjömansliv.

De sista åren här i Junsele beskrives han i kyrkoböckerna som "inhyses" och slutligen begraves han den 21 mars 1784:

- "död på grund av matthet och ålderns bräcklighet,
79 år, 6 månader, 7 dagar gammal."

Gravvårdarna vid Mo gamla kyrkogård äro i de flesta fal borta och markytan har sjunkit ned någon decimeter vid gravarna. Jag känner närvaron och sambandet med mina gamla släktingar, som vilar där sedan århundraden i ängssluttningen vid klockstapeln och när jag gått in i den gamla fallfärdiga gästgivargården på lägdorna ner mot älven, har atmosfären och rösterna i väggarna talat till mig från det förgångna. Jag får samma känsla, när jag står framför fönstret i Lillkyrkan med kandelabern, som ett skönt minne från en färgstark Junseleson, som ute i vida världen kände hemlängtan och kärlek till bygden intensivare än upptäckarglädjen!

"Indienfararen!"

Var det enbart grannfejderna här hemma, som drev Dig ut på världshaven, eller fanns det flera orsaker? Knappast - när Du vid 44 års ålder åter gav dig iväg. Vad var det, som gav dig namnet "Indienfararen" i böckerna? Var det en "hederstitel" för en sjöman, som seglat längre än de flesta? Dina seglarår stämmer överens med skeppsfarten för Svenska Ostindiska Compagniet, som seglade på Indien och Kina under åren 1731 - 1814. Under en tid - tänk på det, när Ni står framför kandelabern - en tid då spanjorer, engelsmän och fransmän slogs på haven och sjörövare och kapare härjade i Indiska Oceanen och Kinesiska sjön. Då seglarna måste runda Goda Hoppsudden i stormar, för att nå vidare mot ett hav, där Australien fortfarande var outforskat!

Du ville hedra din egen kyrka här uppe mot gränsen till Lappmarken - kanske var det en votivgåva som tack för att Du fått behålla livet i sjönöd, måhända åkallade Du en högre makt, som ett sista hopp om räddning i en svår stund.

Jag ser framför mig en man, skäggig och väderbiten, som köper kandelabern i en utländsk hamn, för att sedan frakta och bära den försiktigt insvept i en filt den oändligt långa vägen till Mo, för att efter många mödor och uppoffringar få lämna över resultatet av hans innersta önskan och vilja. Där står den, ljusstaken - som ett synligt bevis på Din existens och framför den står jag, en sentida släkting 250 år senare och gör ett försök att levandegöra Ditt minne för nya generationer.