Från lärftskjorta till blåkrage - en uppsats om båtsmännens beklädnad och uniform

av Per G Strömberg, Uppsalastudent och f d GB, Fältsjhpl. 7:e komp. T3, 1992-93

Innehåll

Klicka pĺ bilderna för att se dem i större format.

Inledning

Vad har Kalle Anka gemensamt med en svensk båtsman från 1800-talets senare hälft? Troligen ingenting mera än att de båda har på sig en s k blåkrage. Men de är inte ensamna. Redan i början av 1900-talet blev det högsta mode bland borgerskapet att klä sina barn i sjömanskostym. Idag är det populärt att ha en mörkblå sjömansjacka med mässingknappar. I synnerhet om man har hittat den på Överskottslagret. Detta är en uppsats som kommer att gå tillbaka flera hundra år i historien för att beskriva hur våra svenska båtsmän var klädda under sina äventyr på de stormande haven. Men vi kommer också få en inblick i hur uniformens utseende har växlat och växt fram genom århundranden fram till dess att båtsmanshållet i praktiken avskaffades år 1887. Vi kommer till slut att förstå hur mycket sjömännens och båtsmännens klädsel har påverkat de kläder som vi bär idag. Låt oss börja med att svara på en grundläggande fråga. Vad var båtsmanshållet?

Båtsmanshållet

Gustav Wasa lät 1522 införskaffa 10 skepp från Lübeck och man räknar med att den svenska örlogsflottan tillkom då. Det är från den tiden som det första manskapet rekryterades till örlogsflottans utfärder. Manskapet kom att kallas "båtsmän" och rekryterades frivilligt, men ibland, då inte manskapet räckte, tillgrep man nästan tvångsrekrytering. Båtsmännen rekryterades för en färd och när den var slut, skingrades manskapet. Man blev sedan tvungen att nyrekrytera folk vid nästa färd.

Detta blev ohållbart i längden i ett land i krig, varpå man under stormaktseran beslutades sig för att instifta ett båtsmanshåll i kustlandskapen år 1634. Men det är först 1687 som båtsmanshållet blir effektiviserat och förbättrat. Man delade då in kustlandskapen i rotar om tio bönder eller borgare som fick ansvara för att sända en båtsman från roten till flottans samlingsplats. I Ångermanland och Medelpad rekryterades enbart båtsmän och inga knektar som i andra landskap. Rotehållarna fick också till uppgift att uppföra ett båtsmanstorp och att förse båtsmannen med de kläder som erfodrades, mot att de fick vissa skattelättnader. År 1887 sattes hela båtsmanshållet i vakans och det betydde i praktiken att det hade avskaffats. Den siste båtsmannen gick i pension 1931.

1500-1600-talet

Under 1500 och 1600-talet fanns ingen enhetlig klädsel för båtsmännen utan de klädde sig i samma stil som landsfolket, d v s allmoge-klädsel. Till en början utbetalades tyg som en del av lönen, s k "löningskläde", en gång om året. Ibland kunde 14 olika tyger lämnas ut med märkliga benämningar som t ex "brabanskt", "franskt", "görlesk", "lybskt grått", "engelskt packlaken", osv. Tyget levererades oskuret från kungens s k klädkammare och persedlarna fick sedan tillverkas på egen hand. Ibland kunde det dock hända att båtsmännen sålde det erhållna tyget, varpå man 1655 beslöt att tyget skulle utlämnas tillskuret. Deras kläder slets snabbt ut i det hårda arbetet och dålig ekonomi gjorde att båtsmännen ofta hade undermålig klädsel. Amiral Klas Uggla rapporterar 1659 till amiralitetskollegiet efter en färd på danska farvatten att manskapet var "förblottat" på kläder; "så gå ock en part löjtnanter, styrmän, konstaplar och skeppare med bara rompan, ty de hava intet på sig". När sedan båtsmanshållet började fungera fick rotehållarna till uppgift att förse båtsmännen med vissa persedlar. Underkläder fick båtsmännen stå för själva.

I januari 1687 görs från amiralitetskollegiets håll, ett försök att skapa en enhetlig klädsel. Man ger ut vissa föreskrifter på hur kläseln bör vara; ett "bullfång" (långrock; ett rymligt plagg som "fångar" eller omsluter bålen) i blått kläde (ylletyg; tät, fin textur, trådarna syns ej) och gul boj (ylletyg; tjockt, inte alltför tät, något ruggat), mässingknappar, ett par knäbyxor, en blå "båtsmansmössa". Dåvarande landshövdingen i Västernorrland, Lennart Ribbing, skriver tillbaka till amiralitetskollegiet för att påpeka att de norrländska småstäderna saknade erforderliga kvantiteter av de föreskrivna tygerna och att amiralitetskollegiet bör anskaffa tygerna. Amiralitetskollegiet svarar, något egendomligt, att bestämmelserna först och främst gällde borgerskapet i städerna. Landbygdsrotarna fick efter egen förmåga tillverka de föreskrivna persedlarna av tillgängligt tyg. Överhuvudtaget var båtsmännen från städerna bättre klädda än de båtsmän som kom från landsbygden. Ett ofta återkommande problem för båtsmännen i Västernorrland var att förfoga över ett par ordentliga och hela skor. Det var extra noga för norrlänningarna, eftersom de var tvungna att marschera långa sträckor för att komma till samlingsplatserna. Kronan ville allt eftersom utöka munderingen, men rotehållarna stretade emot, mycket p g a att de själva inte hade det så gott ställt.

Bild 1 Bild 5 Bild 4 Bild 2

Hur kunde en båtsman från 1500- och 1600-talet se ut? På bild 1 visas en ungefärlig daglig dräkt för en båtsman mellan 1550-1750; lågkullig filthatt, kort enkelknäppt tröja - ofta av grå vadmal (ylletyg; groft, hårt stampat), knäbyxor - möjligen i samma tyg, knappar av trä eller mässing, ofärgade långstrumpor - stickade eller vävda, lärftskjorta - av groft lin, groft tillskurna skor - tvärnosade med mässing eller silverspänne. På bild 2 visas vinter- eller ytterdräkten. Här har båtsmannen på sig en "karpus" (en något toppformig mössa med nedfällbar klaff för öron och nacke). Stickade yllemössor med tofs användes också. Tofsen var till en början troligen efter stickningen kvarblivna garnändar men utvecklades sedan till en prydnad. Båtsmannen har också ett "bullfång" eller en "pajrock" (från eng. "piejacket") på sig.

Bild 3

Framför Amiralitetskyrkan i Karlskrona finner man den välkända snidade träskulpturen som föreställer Mats Rosenbom (bild 3). Mycket talar för att den härrör från 1700-talets början och att det är den gängse båtsmansdräkten vid denna tid som han bär ( jfr bild 2).

1700-talet

Inte förrän 1700-talets senare hälft skulle man göra större försök att skapa uniformitet av båtsmännens klädsel. Den svenska armén hade ett visst försprång när det gällde uniformitet i klädseln. Fortfarande kunde man se båtsmännen i kläder av olika form och färg. Man ville eftersträva uniformitet för att stärka manskapets identitet, både inåt i gruppen, men även utåt för att skapa auktoritet, ordning och inge respekt. Men man fann också ett visst estetiskt värde i uniformer. Gustav III: tid präglas av ett starkt intresse för kläder. Det visar sig inte minst i 1778 års dräktsreform som innebar att en speciell svensk nationaldräkt skulle upprättas för hela civilstaten. Den hade en ideologisk mening för att dels befrämja svensk textilindustri och dels återknyta till 1772 års revolution. Dräkten skulle även ligga till grund för utformningen av en uniform för krigsfolket. Rotehållarna knotade därefter vilket resulterade i att båtsmännen aldrig syntes klädda i "svenska dräkten" förutom Örlogsflottans Volontärregemente. År 1783 anbefaldes en "likare", en föreskriven uniformsmodell, som skulle utplaceras på landskontoren runt om i de län där båtsmansrotarna fanns. Dit skulle sedan rotehållarna färdas för att informera sig om modellen. Vid sekelskiftet mot 1800-talet gjordes även försök från kronans håll att föra över beklädnadsansvaret från rotehållarna till kronan för att kunna genomföra en fullständig uniformering. Men rotehållarna vägrade, eftersom de drog sig för den s k passevolansavgiften, som de i så fall skulle fått betala.

På bild 4 ser vi hur den dagliga dräkten kan ha sett ut för båtsmännen mellan 1779-1788. Man strävade efter att blått tyg i stället för grått skulle användas för dräkten. Hatten har, enligt gällande mode, antagit en mera spetsig form i jämförelse med den tidigare. Naturligtvis användes även karpus och i Norrland skulle den vara av blått kläde med röda uppslagsklaffar. Båtsmannen är också klädd i en "rundtröja", dvs en dubbelknäppt kort jacka, vilken alltid bars knäppt efter fransk förebild. Redan 1750 omnämns en jacka kallad "skantlöpare" i skrift, varmed man i Holland menade en kort sjömansrock av "fris" (tjockt, luddigt tyg). Troligen är det en tidig variant av den s k rundtröjan. De som hade råd bar också en väst med ståndkrage (ståndkrage - troligen efter franska förebild). En halsduk knöts som ett "bandage" runt halsen. Lärftskjorta av lin samt underkläder bars i vanlig ordning. Skorna var kanske något mindre grova än på 1600-talet men fortfarande i samma stil. När man bordade ett skepp var man tvungen att urskilja stridande parter på något sätt. År 1788 finns exempel på hur svenska sjömän knöt en vit tygremsa kring hattkullen. Det är föregångaren till "mössbandet" med text som användes på 1800-talet.

På bild 5 ser vi samma båtsman, men här i arbetsdräkt med den skillnaden att han har ett par byxor på sig. I land använde man allmänt förkläden i arbetet för att skydda benklädet mot nedsmutsning. Till havs var det farligt med löst hängande klädesplagg och därför krävdes någonting annat. Sjömän i allmänhet började under den senare hälften av 1700-talet att tillverka långbyxor av kasserad vit bramsegelduk för att skydda benkläseln från beck och tjära. Därför kom långbyxorna att kallas för "beckbyxor". Bramsegelduk var tillverkad av grovt linne.

Men hur tillverkade sjömannen byxorna? Han var ju oftast inte bevandrad i tillskärar och skräddarkonst. Han började med att ta mått på benens längd och om livet. Sedan lade han ett dubbelt stycke vit bramsegelduk på däcket för att sedan skära ut tyget till plagget. Han lät medvetet ge byxbenet en stor vidd för att han sedan skulle kunna kavla upp byxbenet till knäna vid rengöring och vattenspolning av däcket. Till sist sydde han ihop ytter- och innersömmarna. Ofta smet byxorna åt över mage, länd och lår för att de skulle kunna hålla sig uppe. Det grova linnetyget gjorde att sömmarna blev stela och därmed fick byxorna ett platt och tvärpressat utseende. I Sverige har de efterföljande modellerna av sjömansbyxan alltid varit raka medan de i Storbrittanien och USA fortfarande på 1940-talet hade vida och klockformade byxben. De pressades t o m på tvären.

När sedan sjömännen började använda byxorna året om, väckte det naturligtvis uppseende då sjömännen vistades hemma bland befolkningen på land. Större delen av befolkningen gick fortfarande klädda i knäbyxor och långstrumpor. Här kan vi alltså se begynnelsen till det allmänna bruket av långbyxor, men det var kanske främst de folkliga revolutionärerna under franska revolutionen som spred bruket av långbyxor. Aristokraterna kallade dem för "sansculotter" (från franskan; utan knäbyxor) eftersom de inte gick klädda i kortbyxor. Man kan också fråga sig om inte 1970-talets utsvängda byxor med åtsmitande överdel har sitt stilursprung från sjömännens klockformade byxor. Kanske t o m pressvecken härstammar från sjömansbyxornas tvärpressade utseende.

Det var utan tvekan ylle- och linnetyger i varierande grovhet som användes till båtsmännens beklädnad. Ofta användes vadmal, d v s ett groft ylletyg som man först väver och sedan valkar genom 3-10 timmars stampning i varmt vatten. Vadmal har två motsägelsefulla egenskaper, nämligen att den dels är vattenavvisande genom den luft som finns i tygskiktet och dels högfuktsupptagande när man väl har fått in vatten i tyget. Vadmal kan ta upp hela 33% av sin vikt, till skillnad från bomull som kan ta upp 18-20 %. I bild 6 ser vi sex olika provlappar till uniformstyger. De har varit bilagor till offerter som vid mitten av 1740-talet hamnat i flottans arkiv. Provlapp n:o 1 är ett stycke skjortväv av en inte alltför mjuk oblekt linnelärft (lärft = tät tvåskaftsvävnad; tvåskaftad = vävnadsbindning där en varptråd går över respektive under varannan väfttråd, d v s ett av de enklaste sätten att väva). Provlapp n:o 2 består av en tvåskafts vävnad av ofärgat ullgarn (modern beteckning melerad ratin). N:o 3 ingår i en serie prover på beklädnad av skeppsgossar 1746 och består av ganska gles tvåskafts, lackröd, styckfärgad yllevävnad, även kallad "boj"; möjligen kan den ha varit etamin till skeppsgossarnas halsdukar. Provlapp n:o 4 består av mörkblått, styckfärgat kläde. N:o 5 är en strumpvävnad av linnelärft medans n:o 6 består av blekt linnelärft.

Bild 6

1800-talets första hälft

Det var under 1800-talet som den enhetliga uniformen för båtsmännen helt slog igenom. Det var genom en utveckling där persedlar ändrade form och färg för att passa de praktiska och estetiska krav som ställdes på persedlarna. Vissa persedlar, som anammades av den svenska flottan, var internationellt vedertagna bland sjömän i allmänhet. Sedan England under 1800-talet blivit ledande som örlogsnation i Europa, hämtade många nationer sina uppslag och förebilder till uniformering därifrån. Dock hade varje nation sina små egenheter.

Enhetlig uniformering växte succesivt fram under 1800-talet. Ibland försökte fartygschefen på sina båtar få till en "likning". Det talas bl a om ett fartyg från England vid namn "Blazer" år 1845 skulle ha haft gigg-besättningen iklädd blåvitrandiga jackor. Här är ursprunget till namnet på vår tids blazer. I början av 1800-talet rasade de stora Napoleonkrigen. Uniformsindustrin blomstrade och den följde naturligtvis de rådande modeströmningarna. I en kungörelse från 10 september 1816 står det skrivet:

"Att sedan Oss förekommit angelägenheter af wissa förändringar i Båtsmännens beklädnad, åsyftande, dels dess större brukbarhet och nytta för Manskapet, dels en närmare öfwerensstämmelse med andra sjöfarande Nationers bruk och sjömansskapets allmänna Beklädnadssätt"

På bild 7 ser vi en båtsman iklädd daglig dräkt och den enligt kungörelsen föreskrivna uniformen. Han bär en cylinderhatt i samtida stil. Han bär också en dubbelknäppt "rundtröja" med ståndkrage enligt det för tiden gällande modet. Mässingknappar skulle användas. Långbyxor hade på allvar slagit igenom och dessa föreskrevs vara tillverkade "af blått Wallmar" (vadmal) med löst lårfoder "af Blångarnswäf" (blångarn; spunnet av blånor, d v s den grova delen av linet). Eftersom långkalsonger saknades, satte man dit lösa lårfoder. En väst med ståndkrage av blå vadmal föreskrevs bäras utanpå linneskjortan där kragen, enligt gällande mode, helst skulle sticka upp och synas. Till detta hade han en halsduk. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet blev det internationellt vedertaget att bära en halsduk till sjömansdräkten-uniformen. Kanske för att skydda skjortan mot hårpiskans smuts. Till en början varierade halsdukens färg och mönster, allt efter smak. Sjömannen ägnade sig även åt att knyta halsdukssnibbarna konstrikt. Till slut blev det internationellt vedertaget att halsduken skulle knytas med en råbandsknop och att färgen skulle vara svart. Vissa menar att sjömännen började bära en svart halsduk som ett sorgetecken över amiral Nelsons död. Men svart halsduk användes redan innan hans död. Möjligen användes svart tyg av rent praktiska själ. I början av 1800-talet användes en röd halsduk av svenska båtsmän men enligt kungörelsen 1816 skulle den vara "af mörkt lärft".

För att visa hur den svenska båtsmansuniformen börjar anta internationell karaktär, visas här en engelsk daglig dräkt (bild 8) från 1824. Här kan man spåra stora likheter. I Sverige (bild 7) föredrog man, till skillnad från England, att knäppa uniformen.

Ute i rotarna bokfördes kostnaderna för varje persedel av en av rotebönderna utsedd bokförare, en s k rotemästare. Enligt ett orginaldokument, som finns i Junsele hembygdsförenings arkiv, kunde det se ut så här:


Anteckning på den som åtagit sig att göra Klädespersedlar På Båtsmannen Pehr Trygg för år 1828 den 4:de Maij.

                                                    R:d   sk  öre
Mo     Ing. Andersson Liljaka och Byxor med lås      15   12   -
D:o    Danil Danilsson Storjaka                       8    -   -
D:o    Pehr Abrahamsson Grofsiorta och hatt           5    -   -
Eden   Jacob Pehrsson Hanska och wanta och
       gransiorta och contant 5 R:d Rix               9   24   -
D:o    Pehr Hindersson Ett par Strumpor               1   24   -
D:o    Jan Jansson Ett par skor och halsduk           2   32   -
Mo     Elias Hindersson Ett par strumpor
       Contan: 9 Rd Rix                              11    -   -
D:o    Jon. Abrahamsson Ett par skor
       Contan: 1 R:d Rix                              3    -   -
Krånge Pehr Pehrsson Ett par tömar - 28 -
Mo     Pehr Salmonson Contant 10 R:d Rix              5    -   -
                              Summa R:d R:g          36   24   -
                              Summa                  61   24   -


Enligt bild 9 utrustades båtsmännen även med en "kapprock" (långrock) som ytterplagg. Den var insvängd i midjan och knapparna var av trä förutom två mässingknappar som var fästa på vardera sidan av ståndkragen. En stor och pösig variant av yllemössa med tofs användes.

År 1835 företogs en ny uniformsreglering. Enligt bild 10 har rundtröjan ändrats något och nu förespråkades en blå rundmössa av kläde, både till daglig dräkt och till parad/permission. Hatten ansågs som opraktisk för arbete ombord. Rundtröjan skulle fortfarande vara knäppt och man föreskrev axelklaffar med kompaninummersiffror av kläde på axeln. Båtsmännens siffror skulle vara av ljuslå färg. Många av uniformsregleringens förändringar var troligen starkt influerad av Karl XIV Johans personliga smak.

Som ytterplagg (bild 11) förespråkade man en kapprock med ankarknappar av mässing. Ankaren hade sedan länge varit en vedertagen symbol för sjömän och sjöfart. Symbolen användes redan under antiken bland Medelhavsfararna som symbol för havsgudarna. Under förkristen tid användes ankaret som yrkesbeteckning men även som markering på sjömansgravar. Senare användes ankarsymbolen av kristna som symbol för frälsning och hopp. Yllemössan ändrades till en mera platt och rund form. Här var rundmössan av kläde förebilden.

Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11

1800-talets andra hälft

Det skulle bara dröja 13 år tills man på nytt gjorde förändringar. År 1848 tar kronan över beklädnadsbestyret från rotehållarna för att effektivisera uniformeringen. I gengäld skulle rotehållarna betala en ersättning på 4/5 av kostnaden och förse båtsmännen med vissa småpersedlar som skor, strumpor och sjösäck. Men skulle systemet upphöra, blev det åter rotehållarnas uppgift att förse båtsmännen med kläder.

På bild 12 ser vi en ny uniform på olika sätt. År 1848 sker en återgång till det internationella sjömansbruket och det märks inte minst om man jämför med den franska uniformen från 1840 (fig 13). En av anledningarna varför den svenska båtsmansuniformen från 1848 liknar den franska uniformen är att många svenska officerare tidvis var i tjänst utomlands och i många fall, hos den franska flottan. Hatten återinförs som paradplagg. Till hatten bars ett mössband med texten: "Kongl. Maj:ts Flotta". Rundtröjan användes alltjämt men nu i en annan modell. Ståndkragen är borta och kragen är liggande. Tidigare, under 1700-talets slut och 1800-talets början, hade det allmänt bland sjömän använts blåvitrandiga (jfr. bild 8) och enfärgade blå skjortor. Sjömännen hade sedan en tid tillbaka börjat vika ut kragen för att skydda rundtröjan från att bli nedsmutsad av hårpiskan. Denna sed levde kvar och man lät göra det även då frisyr-modet blev kort. Man hade också fått smak för de blåvita ränderna. Man lät sy fast vita band på den blå skjortan. Till slut blev det tradition att ha tre vita ränder. Brittiska sakkunniga menade att det var till åminnelse av amiral Nelsons tre största segrar, men det kan ifrågasättas. Denna skjorta kom till slut att bli kallad för "blåkrage" och man införde detta plagg för den svenska båtsmansuniformen år 1848. Runt halsen och kragen skulle sedan en halsduk av svart satinett (möjligen satin) knytas.

Men bara efter några år ändras den dagliga dräkten på nytt och man förlänger kragen på "blåkragen" (bild 14). Varför den förlängs förblir oförklarligt. Hatten förändras något. Förut tillverkade man hatten av halm med tygöverklädnad eller av filttyg och man försökte även tillverka den av pressad pappersmassa. Nu tillverkade man hatten av tjärad bramsegelduk, vilket gjorde den både svartglänsande och styv. I Sverige kallade man den för "blankhatt". Rundtröjan föreskrevs nu bäras oknäppt, precis som hos engelsmännen. Man har även börjat använda en tvärrandig blåvit undertröja.

Omkring 1850 börjar man använda ett plagg vid namn "blåskjorta" som arbetsdräkt. Rundtröjan ansågs för klumpig att arbeta i och därför började man använda "blåskjortan" (bild 15). Den var sydd som en skjorta och räckte ned över skrevet. Det var dock meningen att den skulle stoppas ned innanför byxlinningen.

Bild 16 Bild 13 Bild 12 Bild 14 Bild 15

År 1861 ändras uniformen på nytt (bild 16). Nu återinförs den blå rundmössan för att återigen användas vid parad/permission och till den dagliga dräkten. Här är Sverige ett föregångsland, eftersom man redan 1835 använde den blå rundmössan även som parad/permissions plagg. Mössbandet flyttas av någon anledning till vänster sida av rundmössan från den tidigare bakåthängande positionen. Man har också ändrat mössbandets texten till "Kongl. Flottan". Den s k blåkragen är nu inte längre blå, utan vit. Den blåfärgade kragen har man dock behållit. Undertröjan har förändrats och är nu enfärgat vit med en blå kant i halsen. På ärmen har man satt en yrkesbeteckning plus kompetenstecken. På bild 17 ser vi en litografi från 1863 med (fr. v.) en båtsman, en matros och en soldat ur marinregementet. Skillnaden mellan en båtsman och en matros var att matrosen var värvad till heltidstjänst i flottan. På bilden är båtsmannen klädd i en blåskjorta (jfr. bild 15). Matrosen är klädd i en rundtröja (jfr. bild 16). Av bilden framgår också att båtsmannen, till skillnad från matrosen, har virat garn runt sin halsduk i stället för att knopa den, beroende på att båtsmannens halsduk var av styvt ylletyg, medan matrosens var av siden eller bomull. Båda bär fortfarande hatt i övergångsperioden till rundmössa.

Bild 17 Litografi

En ny modell för ytterplagg presenteras 1865 för allt manskap i flottan (bild 18). Det var en stortröja av kavajmodell med träknappar i stället för mässing. Man lät den praktiska nyttan gå före och man övergav tanken på ordentlig passform och prydlighet. På bild 19 ser vi ett vaktombyte på ett svenskt örlogsskepp i slutet av 1800-talet. Här är båtsmännen och matroserna klädda i 1865 års ytterplagg. Vilka som går av passet torde framgå av bilden.

Bild 19 Vaktombyte

År 1874 bestämdes återigen att den dagliga dräkten skulle ändras (bild 20). Rundtröjan har nu ersatts av den s k blåskjortan, som från början var ett arbetsdräkt. För underofficerarna skulle dock rundtröjan vara i bruk ytterligare en tid, fram till 1918.

Som ett komplement till utrustningen infördes även 1878 en helt vit arbetsdräkt (bild 21) som hade samma tillskärning runt halsen som arbetsblåskjortan från 1850. Vit uniform blev överhuvudtaget internationellt vedertaget och än idag bärs vit uniform i vissa flottor. I Sverige avskaffades den vita uniformen 1927.

När de nya båtarna från slutet av 1800-talet krävde maskinarbete, kom Sverige tidigt på en lösning. Man använde sig av arbetsställ av blå kypert (kypert = vävnadsbindning som bildar snedgående ränder i vävnaden), s k dongeriställ (fr. eng. "dungaree").

Bild 18 Bild 20 Bild 21

Slutord

Här slutar historien om båtsmannen och hans kläder, för 1887 sätts alla båtsmansroteringar i vakans och därmed går en epok inom den svenska flottan i graven. Den uniformitet som man länge eftersträvat, lyckas under 1800-talet att förverkligas. Det är också under 1800-talet som man kan följa en intressant utveckling av uniformen, t ex hur blåkragen kom till. Här finns även några intressanta iakttagelser att göra. Ända sedan 1600-talet har båtsmansdräkten utvecklats från arbetsplagg mot paradplagg, men sedan 1800-talets första hälft har det sedan skett en förskjutning till förmån för arbetsplaggen, eftersom man ville att uniformen skulle kunna användas till många ändamål. Hatten blev en rundmössa, rundjackan blev en blåskjorta och kortbyxor blev långbyxor. Men uniformen har inte slutat att utvecklas, eftersom nya praktiska och estetiska krav ständigt ställs på den. Kalle Anka däremot, han kommer nog alltid att ha en blåkrage på sig.

Källor

Otryckta källor

Junsele Hembygdsförening, Roteräkning 1828 över klädespersedlar rörande båtsmannen Pehr Trygg.

Tryckta källor

Krigsarkivet, Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse 10 september 1816, Stockholm 1816.

Litteratur

Biedermann, Symbollexiconet, München 1989.

von Dardel, Fritz Ludvig, Den Svenske og den Norske Armees samt Marines uniformer, Stockholm 1861.

Gustafsson, Kerstin, Vadmal - tradition och förnyelse, Kumla 1992.

Jacobsen, Bertil, Sjömansuniformen - i olika mariner genom tiderna, Stockholm 1946.

Lybeck, Otto, m. fl., Svenska Flottans Historia I-III, Malmö 1942-1945.

Yarwood, Doreen, The encyclopaedia of world costume, London 1978.

Till innehåll


Copyright 1996 Per G Strömberg


Hem