Från knekttjänst till gästgivare


"Knektarna Elias Ersson och Joseph Grellson
ähro ĺter uti krigstjänst."

av Rune Blomström

Under och efter digerdödens tid på 1350-talet kallades övre delen av Västernorrland för "Kaskaätnam" av samerna - "Mellanlandet" mellan lappar och svenskar och ovanför detta utbredde sig den väldiga orörda och okända "Finnmarken", som sträckte sig ända från norska Atlantkusten till vår Östersjökust.

En av portarna mot denna mystiska vildmark var i äldsta tid Mo by i Junsele, där Lappmarken började på andra sidan älven. Här var sista utposten, där man stannade upp inför "det stora språnget ut i det stora okända". Här rastade man, provianterade och ev. bytte hästar och tidvis lejde man också ända upp till ett dussin mannar väpnad eskort - ty Lappmarken var "laglöst land", dit förrymda brottslingar och desertörer sökte sig undan lagens arm. Därför föll det sig ganska naturligt, att en så strategisk plats behövde en gästgivaregård. Gästgivriets historia här uppe har väl inte fått någon större plats i gamla längder, men lyckligtvis kan jag berätta ett och annat om en av våra äldsta - Gästgivaregården i Mo, Junsele.

Gästgivarelagen kom till redan år 1280 och stadgade skyldighet för gästgivare, att tillhandahålla kost och logi samt skjuts eller byte av hästar - en form av hotell - och krogrörelse från äldsta tid.

Första gången vi finner en gästgivare i Mo, är med bestämdhet under första delen av 1600-talet, då den hetlevrade Eric Bengtsson förekommer som gästgivare, bonde och uppbördsman - även i tingsprotokollen då han bl a överföll en av mina släktingar - Påwell Grelsson -

-"och slog till Påwell så medh wådhe hans finger Sönder!" Eric fick betala "bodskierlönn" - (skadestånd) till Påwell. Då såväl knekt- som gästgivareuppdragen här i Junsele oftast gick i arv från far till son, är det mycket troligt, att Eric Bengtsson också ärvt gästgiveriet från sin far Bengt Persson, som var knekt i Ångermanlands Fänika 1568-1603, vilket gjorde tre fälttåg mot Trondheim 1568-70, nuvarande Oslo 1567 samt finska Wiborg 1571 i kriget mot Ryssland.

Knektuppdragen skulle nämligen följa gästgiveriet även i fortsättningen under det krigiska 1600-talet, då först knekten Elias Ersson står som gästgivare och bonde 1635-63. Han och ständige följeslagaren, grannen Joseph Grellsson tjänstgjorde båda 1642-45, då det i längderna skrevs:

-"att desse båda efterskrefne ähro åter uti krigstjänst" och räknades senare 1651-52 vara försvunna. Men från 1653 kommer de åter och Elias sköter ännu en gång den syssla, som hustrun och barnen fått ombesörja under hans långa frånvaro.

Det var sannerligen inte lätt att hålla gästgiveri under dessa krigiska århundraden - knektar stupade och gårdar låg öde - år 1720 fanns t ex i grannsocknen Anundsjö endast 11 vapenföra män kvar hemma mot 82 ogifta kvinnor!

Men gästgiveriet i Mo genomlevde allt - båtsmansuppdragen ersatte knekttjänsterna med ordnade och reglerade förhållanden. Elias son och senare hans sonson Elias Ersson nr 2 fortsätter verksamheten - men den sistnämnde får väldiga besvär, då vårfloden i Ångermanälven stiger över hans åkrar och ängar in i husen, så han tvingas använda båt emellan mangårdsbyggnaden och uthusen. Året 1728 blev inte mycket bättre, då han figurerar i tingsprotokollet på följande sätt, som bl a visar att gästgiveriets kvalitet kanske inte var den allra bästa.

Den 22 december 1728 låg snön tung över färdvägen från Härnösand till Junsele och när den välbärgade Borgaren Edin och hans följe med tre välfyllda lass svängde in på Gästgiveriets gårdsplan, stod andedräkten som en rök från de tröttkörda hästarna. Men nu skulle det bli tillfälle att byta dem mot gästgiveriets utvilade hästar, för Edin och följet var på väg mot Åselemarknaden, som skulle börja om några dagar. Som ni ser, kallades han "Borgaren" och skjutsreglerna säger tydligt - "att gästgiverier inte behöver ställa upp för Borgerskapet, när dessa begära hållskjuts för sina packor och köpmansvaror".


"...och gästgivaren flög ut i snödrivan."

Så gästgivaren var naturligtvis i sin fulla rätt att neka hästbyte - "men då blev det en herrans ordväxling på stallbacken"! Dock skall det sägas - gästgivaren Elias var ordentligt på struken efter att ha tullat på sitt eget brännvin, vilket inte gjorde saken bättre - men han var inte sämre, än att han kunde visa sig flott och bjöd därför Edin nya hästar trots allt. Men lite spydig i tonen hade han nog varit i alla fall, för rätt som det var, så small det - pang - pang - en vänster- och en högerkrok plus en spark i ryggslutet - och gästgivaren flög ut i snödrivan! Som en extra skymf sparkade Edin ytterligare snö över honom och fortfarande med snö i ansiktet och liggande raklång sade Elias:

-"Är ji sådan man?"

-"Hwad man är jag?" - frågade Edin.

-"En ärlig man är ji, men icke trodde jag Eder om att ji skulle slå mig."

Rättegången blev lång och då ett av vittnena tillfrågades om Elias varit mycket drucken, svarade han:

-"Tja - in't vet ja' - in't vet ja dä - men - men han var väl plägad!" Om nu det gör någon skillnad. Edin erkände misshandeln och märkligt nog gjordes den här affären upp i godo - men håll med oss om att Junsele gjorde skäl för namnet "Wilda Wästra"!

Elias son övertager som sig bör gården med gästgiveriet, men säljer det 1728-30 till grannen och svågern Grels Josephsson och framdeles fortsätter verksamheten i ytterligare c:a 150 år inom denna släkt.

Gästgivarna var ofta centralgestalter inom socknarna med olika kommunal- och nämndemannauppdrag - så även i Junsele. Läsare, som tidigare undfägnats med uppsluppna interiörer från Bellmans glada krogar eller Widdings skildringar av välförsedda värdshus, skulle inte känna igen sig om de förflyttades till gränsen mot Lappmarken, som följande nedkortade resebeskrivning visar och som också Carl von Linné fick erfara under sin Lapplandsresa samma århundrade som ägarbytet här ovan ägde rum.

Forskaren och redaktören för tidningen Kometen i Kalmar - doktor Jon Engström - hade under sommaren sökt efter nya malmförekomster i Södra Lappland och Västerbotten. På återvägen mot söder färdades han från Åsele efter Ångermanälven och efter en svår vandring anlände han till Junsele och överfarten till gästgivaregården i Mo året 1834. Men det var inte särskilt smickrande omdömen han hade om trakteringen och den s k "servicen" på gästgiveriet, som i dag finns representerat med hus och redskap på den vackra Hembygdsgården i Junsele. Till gästgivaren Elias Eliassons försvar skall dock sägas, att det inte var så lätt att hålla god standard på den tiden, då det var glest med besökare och gäster och man dessutom ofta inte hade mer än man behövde själv. Under de första 30 åren på 1800-talet, som föregick doktor Engströms besök i Junsele, inträffade inte mindre än 9 hårda s k "nödår".

Han var hungrig och trött, när han knackade på och frågade om han kunde få husrum och mat och han skriver i sin dagbok:

-"Gästgiverskan (Helena Eliedotter) var en sotig och osnygg gumma."

Han begärde omedelbart, att hon skulle göra upp eld i spisen. Under tiden skurade han själv en kopparpanna, kokade äggröra, tog bröd och salt och satte sig att äta. Efter måltiden, som var i sparsammaste laget - räknade han ut, att mellan Gafsele och Mo - en sträcka på c:a 3 mil - hade han använt inte mindre än 22 timmar på bedrövliga stigar.

-"Här i Mo måste jag vänta i sju långa evigheter på en ridhäst", säger han - "och gästgivaren själv var en riktig krabat, som ej kunde förbättras på något sätt. Han var tredsk och stursk, långsam och oefterrättelig för både hotelser och goda ord. Då han änteligen fick lite fart på benen, så var dagen tillända och jag måste bli kvar för att slippa ånyo gästa fäbodarna på den 3 mil långa vägen mellan Mo och Näsåker, dit jag begav mig påföljande dag, som var den 27 augusti 1834."

Det är omvittnat, att Elias var en riktig "tvärvigg", men han hade heller inte några glädjeämnen att gotta sig åt. Ende sonen och blivande gästgivaren dog 36 år gammal 1856 efterlämnande familj och mågen Nils Selin, som övertog rörelsen drunknade i Ångermanälven år 1875. Efter dessa sorgliga händelser såldes och styckades gården och därmed gick också en 300-årig gästgivare-epok i graven.

En ny tid bröt in - den gamla färdvägen slopades och den nya landsvägen förlades 3 km utanför Mo, så både byn och gästgiveriet förlorade rollen som samlingspunkt och resmål. Allting har en ände - så även den här lilla tillbakablicken på en ganska primitiv form av hotell- och krogrörelse i en by, som en gång för mycket länge sedan låg vid "världs ände". Men heder åt dem, som trots krig och umbäranden med mångåriga knekttjänster kunde fortsätta gärningen som gästgivare under hela tolv generationer. Det är en prestation, som är väl värd att sättas på pränt för att inte bli bortglömd av eftervärlden.

Tillbaka

Hem