Junsele-ättlingen - som gav Ådalen "guldfrossa!"

av Rune Blomström

De var släkt på långt håll och även om de bodde på var sin sida om älven, så hade de mötts och träffats många gånger vid kyrkhelger och dopkalas, men på senare tid hade båten gått allt tätare turer över ån och vänskapen hade förbytts till kärlek mellan andresonen Hans Nilsson i Lillegård och Dordi Grelsdotter från gästgivaregården i Mo, Junsele.

En vacker dag år 1765 stundade så storbröllop i den nybyggda kyrkan för de unga och som seden var på den tiden, gjorde de sig redo att lämna föräldrahemmen. Det var ju brukligt, att äldsta sonen övertog hemmanet och övriga syskon fingo söka sig andra bostäder och marker. Hans och Dordi hade en annan släkting från Krånge, som skaffat sig mark och påbörjat bygge i Warpsjö, Åsele, samtidigt som han skaffat sig ytterligare mark i Kroknäset, Tåsjö. Hans namn var Elias Josephsson och han överlät hemmanet i Warpsjö till Hans och Dordi, medan han själv byggde vidare i Tåsjö.

Så Hans och Dordi packade sina ränslar och i sällskap med några husdjur från föräldrahemmen, drogo de norrut efter Storån. Först till Dordis morbror Abram Grelsson, Gafsele, som gift sig med Hindrich Nilssons dotter - förste nybyggaren därstädes och där Abram blev länsman för Åsele Lappmark. Därefter fortsatte de vidare till Warpsjö, där Hans genast påbörjade utvidgning av gården. Men, men - säg mig den lycka, som varar beständigt - redan två år senare insjuknade han i "bröstvärken" och dog 1772 med Dordi och tre småpojkar vid bädden i förtvivlan över ett oblitt öde.

Men det här var en tid, då samhället inte grep in och höll sin skyddande hand över människorna, så Dordi Grelsdotter - denna urnorrländska kraftkvinna, som blivit en centralgestalt i min släkt och en prydnad för den Ångermanländska bondmoran - hon spottade i nävarna och fortsatte bruket av gården ytterligare två år till 1775, då Dordi gifte om sig med Warpsjöns förste ägare - den tidigare nämnde Elias Josephsson - varpå de sålde Warpsjön för 2.450 Dahler Kmt, och flyttade med Hans och Dordis söner Nils, Grels och Hans till Elias nybygge i Tåsjö. Dessa tre söner fingo ju namnet Hansson efter sin far, men i sitt nya gifte födde Dordi ännu en son, som fick namnet Joseph Eliasson. De tre Hans-sönerna blevo bygden trogna och dugliga män - Hans Hansson t ex blev häradsdomare och ledde bl a den stora sänkningen av Tåsjön, en parallell till "Wild-Hussens" bravader.

Men det här handlar om Josephs livsöde och han bröt upp i unga år och blev en av de första i våra trakter, som emigrerade till Amerika - det förlovade landet där man kunde plocka guld med bara händerna och bli stormrik på nolltid! Så Joseph greps också av lyckodrömmen, packade sin ränsel och hastade iväg mot äventyrens kontinent - in i kampen om den åtråvärda metallen i Californien - men också in i den stora glömskans tystnad för att aldrig mer höras av och här börjar historien om

"Den stora Tåsjö-ärvfen"

Joseph Eliasson Hansson född 1776, tog sig "Hansson-namnet" för att få samma namn, som sina bröder. Han drog iväg från färdernehemmet, troligen i slutet på 1790-talet för att aldrig mera höras av, men tiden gick och rykten utifrån började surra och i stugorna tisslades och tasslades från mun till mun och ryktena växte mer och mer för varje berättare så, att på 1880-talet spred sig febern över halva Ådalen - en "guldfrossa", som sträckte sig från Tåsjö i norr till Multrå och Säbrå i Söder!...

-" Joseph Hansson har avlidit i USA och efterlämnade 9 och 1/2 miljoner dollar i guldgruvor och stenhus!"

Ryktena spredo sig och gjorde folk heltokiga. Varenda människa i Ådalsbyarna började räkna efter, om man hade några släktband med "Hanssons" i Tåsjö och nya rykten om andra Amerikafarare började också dyka upp och Grels Nilssonsläkterna i Junsele blevo högst aktuella.

Ett annat rykte kunde berätta, att en Olof Jonsson, son till en finska i Hoting, flydde från rättvisan till Norge och därifrån till Amerika, där han skulle blivit förmögen och efterlämnat stort arv.

Fantasierna hade inga gränser och nådde orimliga proportioner bl a hade Per Nilsson från Hoting efterlämnat 80-90 miljoner därborta, så Janne Mellberg från Lökom, Överlännäs, som kände släkten, fick i uppdrag av dessa att utreda saken och reste över till USA men hördes aldrig av han heller - vilket satte igång nya rykten!

I mitten på 1800-talet väcktes dessutom saken till liv av tidningarna och släktingar och arvingar till Joseph H och Per N. De gingo samman och uppdrogo åt kyrkoherde J E Björkquist i Gideå att utreda frågan. Han vände sig till Utrikesdepartementets Arvsbyrå och senare fick också regementspastor Erik Modin, Multrå och Tåsjö år 1922 samma svar från UD, att UD gjort efterforskningar av både Joseph och Olof vid beskickningen i Washington men utan resultat, trots att man undersökt hela tiden i USA mellan 1683-1867!

På 1920-talet agerade en kvinna från Östersund i arvsfrågan och hävdade att, "-allt är nu klart, att arvets lyftande ej kan vara långt borta." Möten sammankallades, varefter pastor Modin skriver en analys och lång artikel i Sollefteå-Bladet, 4 juli 1922, som jag återfann i Kungl. Biblioteket, Stockholm, under mina forskningar på 1960-talet och som jag återger ett kort stycke av här:

-"Något verkligt samband mellan den förmente gruvkungen, (han må nu ha hetat Joseph Hansson, Olof Jonsson eller Per Nilsson) och någon i Tåsjö kyrkbok befintlig person finns inte, mig veterligen. Ty varken i denna eller i Fjällsjö äldsta kyrkoböcker är någon av dessa personer födda eller bokförda, vilka enl. sägnerna skola ha utvandrat till guldlandet i väster, såvitt deras namn nu äro riktiga."

Naturligtvis hittade inte den annars samvetsgranne forskaren och författaren någonting i Ramseles eller Fjällsjös kyrkoböcker - böcker som brunnit upp från den tiden - ty Joseph står bokförd i Åseles kyrkoböcker, där jag fann honom - han var ju född i Warpsjö, Åsele! Det är märkligt att denne rutinerade forskare underlåter att söka i grannförsamlingen och släktskapet med Junsele - då hade han hittat Josephs öde. Dessutom hade han ju åtagit sig ett uppdrag!

-"Sålunda kan ej visas, att dessa utvandrat härifrån, därmed dock ej förnekat, att någon av dessa kan ha levat i dessa trakter. Ingen må misstro mig, när jag säger, att jag skulle glädja mig mycket, om min mening icke höll sträck."
Pastor Erik Modin.

Vad skall man nu tro om "Tåsjö-ärfven"- arvet, som kom sinnena att råka i svallning, släktingar att råka i fejd med varandra, tidningar att trycka långa följetonger, ämbetsverk att göra stora efterforskningar? Fältet är fritt för spekulationer. Hur mycket är dikt, hur mycket är sanning?

Ja, jag har i varje fall försökt presentera så mycket av fakta, som så här i efterhand är möjligt, men ändå sägs det uttryckligen, att det inte är absolut säkert, att man funnit sanningen - av den enkla anledningen - att man inte funnit någonting! Jag har ju påträffat mer material än det jag presenterat här och man skall inte döma någon - men jag har en känsla av, att arvsfrågan utreddes ganska amatörmässigt på den tiden. Ja - tiden har också runnit ifrån alla, ty här liksom i USA gäller regeln om "Danaarv", d v s återfallande av arvsmedel, som inte blivit lyftat inom 50 år. Så stora arv skulle heller inte förekommit obemärkt av Svenska staten.

Nu vet man, att av erfarenhet är de flesta ryktena i Norrland äro saga och fantasi, men det skulle ändå ha varit roligt, att ha fått göra egna efterforskningar då det var aktuellt. Joseph Eliasson-Hansson - jag har ju funnit att han använde båda namnen - vem letade man efter? Kanske Joseph Hansson i var mans mun, men kanske Joseph Eliasson eller Iljasson i utresepasset, - eller Joe Ellson i USA?

Det mesta talar för fantasier. Jag har gått igenom såväl emigrantforskningar som den om guldgrävareepoken. Den första stora guldgrävareruschen ägde rum i Californien 1848-52 och fram emot 1860-talet, det skulle alltså varit före denna guldrusch, som Joseph i så fall skulle ha varit med. Trots att 100.000-tals lycksökare drogo västerut, så äro svenskarna därstädes ganska väl dokumenterade. Sålunda vet man, att 162 svenskar fanns i Californien vid folkräkningen 1852, men av alla dessa känner man bara en, som gjort riktigt stort guldfynd, Janne Liedberg, som reste hem till Växjö och omsatte sitt guld till 23.000 sv. riksdaler, en förmögenhet på den tiden och som resulterade i ett pampigt hus på Stortorget.

Nästa stora rusch ägde rum i Klondyke år 1896, där Robert Henderson tillsammans med två okända svenskar fann det första guldet. Där kunde dock inte Joseph ha varit med av åldersskäl, han var ju född 1776. Den största guldfinnaren i Klondyke var f ö en svensk - "the Lucky Swede" Carl Johan Andersson från Tingstad, som fann guld för 1 1/2 miljoner dollar på 3 år. En annan sak är, att då Joseph kom över på 1790-talet, fanns ingen dolkräkning att tala om och hela mellanvästern var "ingen mans land" och i sanning laglöst.

Självfallet behöver inte Joseph Hansson ha varit guldgrävare, han kan också ha skaffat sig en förmögenhet genom affärsverksamhet i guldruschens spår.

Han kan ha tagit hyra på en båt i Trondheim och blivit akterseglad i USA och blivit en av de otaliga anonyma, oregistrerade medborgare, som i massor tog sig in i 1700-1800-talets USA. Han kan också ha gått iland i Kanada, där fartygen oftast anlöpte.

I varje rykte finns oftast ett korn av sanning och sanningen är ännu inte funnen och kommer aldrig att uppdagas - men kvar står tvivel och undran och säkert finns det i Junsele som på andra håll 90- eller 100-åringar, som minns eller hört talas om "Tåsjö-ärfven" - gulddrömmen, som förstorades upp för varje by den passerade. Det är mänskligt att man försöker byta torftigheten i tillvaron mot önskedrömmar och gyllene hägringar - det gör vi allesamman.

Junsele-ättlingen Joseph vilar säkert lugnt och tryggt därborta, helt ovetande om den våg av sensationsmättad uppståndelse han medverkat till - ett olöst mysterium - och kanske det är bäst så både för oss och för Joseph.

Må han vila i frid och låt oss inte störa honom.

Tillbaka

Hem