Nybyggaröde i Sollefteåskogarna

av K U Granholm

Om Sågtjärn den lilla tjärnen som ligger nedanför Knäsjödammen, i skogarna söder om Sollefteå, skall min berättelse handla.

Till denna plats flyttade år 1858 en person med namnet Lasse Moberg, han bodde i den s. k. Sågstugan. Han var född i Ramsele socken den 4 juli 1829 och han dog den 8 augusti 1916. Han var anställd som sågare vid den då uppförda ramsågen nedanför Sågtjärnsdammen. Sågaren hade sin brådaste tid på vårarna, då det fanns gott om vatten, resten av året och i synnerhet under vintern var det timmerhuggningen på de väldiga Knäsjöskogarna som gav mat i huset.

Sågstugan blev därför en mera permanent bostad för Lasse Moberg. Han var också med på de väldiga utdikningarna på myrmarkerna norr om Knäsjödammen, då tillsammans med en person som hette Trupp. Denne Trupp hade enligt sägen en gång varit något militärt, detta har jag inte kunnat kontrollera, men att denne Trupp varit bosatt i Majaån såsom landbonde är däremot fastställt. Han kom dit år 1840.

Lasse Moberg lät nödtorftigt reparera Sågstugan och ställde i ordning en ladugård. Lasse hade nämligen fått saker att tänka på. Han hade upptäckt en kvinna nere vid Östra Spannsjön och hon hade lovat Lasse, att följa honom ut i ödemarken. Hon hette Anna-Brita Sjödin och var född den 5 juli 1825. Hon dog den 15 oktober 1917.

Med tanke på brödfödan hade Lasse bärgat starrfoder och annat foder som föda för en ko, vilkens närvaro var en livsnerv uti denna otroliga ödemark. I synnerhet som det skulle bli småfolk i Sågstugan. Anna-Brita var inte alldeles obekant med ödemarken, hon hade tjänstgjort som fäbostinta i gamla Hullsta fäbodar, och hade enligt uppgift haft ett intermezzo med en björn. En björn som ville vara getare en stund, vilket Anna-Brita inte kunde godkänna.

Så hade familjen Moberg överlevt en vinter inne i storskogens skugga med de ofantliga snömassor som denna otillgängliga trakt brukar gissla människorna med. Det började lida mot vår - hur våren kan ha sådan styrka att den kan tränga undan vintern, är svårt att förstå. Men i takt med årstiden kom solen allt högre och högre på fästet och snart skulle den höja sig över Gäddsjöberget topp och lysa på ödemarksborna.

Nu hade våren kommit på allvar, snön hade fått ge vika för värmen och solstrålarna. Det började lysa grönt på sågbacken. Så var det dags att släppa ut kon, som gärna ville ut ur sitt vinterfängelse. Skällan skulle anbringas på traljen, som sedan skulle läggas runt kons hals och knäppas ihop. Det var ett högtidligt ögonblick detta.

Väl utanför dörren skulle på vanligt vis ske en uppvisning som alltid tillhörde första dagen i frihet. Det var inte så tätt emellan de gröna stråna, varför kon drog sig bort en bit från ladugården. Då kom där en vårhungrig björn och upptäckte kon, det luktade färskt kött och där var det bara att slå och äta. Familjen Moberg hörde bara en björns vrål och en kossas dödsböl. Sedan slöt sig vildmarkens tystnad ånyo på Sågbacken. Som en sista hälsning hörde ödemarksfolket slag i koskällan, när björnen släpade kon in i den djupa skogen. Kyrkklockorna brukade inte höras ditut i ödemarken, men nu hörde den mobergska familjen i stället domedagsklockorna. Deras kamp för en ljusare tillvaro, hade med ens bytts ut mot den allra största sorg som kan vederfaras en nybyggarfamilj.

Det var lång väg till närmaste granne, vilken var Anders Eskilsson på Sör Knäsjön, sex kilometer över tjärnar och sjöar och på risiga stigar. Att Moberg skaffade sig en ko till, rådde det inge tvekan om, det var ett sätt att överleva. Man gjorde ett försök att medelst björnsax fånga den björn som slagit deras ko, men den kom aldrig tillbaka. Detta var nog en engångsföretelse.

Trots den undermåliga bostaden och de omänskliga förhållanden, vilka dessa människor skulle leva i, föddes ändå sonen Lars Olov den 12 september 1862. Han fick leva på Sågbacken i tre år. Därefter flyttade familjen till Knäsjödammen. Lars Olov dog den 29 maj 1925, 63 år gammal.

Vid Knäsjödammen började en ny tid, med nya strapatser. Tidigare nämnda, uppdikade myrmarker, kunde användas liksom en del småtegar på fast mark. Dessa odlingar hade verkställts genom sekter Gröndahls försorg. Han ägde före denna tidpunkt en tredjedel av Knäsjöskogarna, men då han av okänd anledning försvann ur bilden, kom Graningeverken att bli ägare till området och kunde då sätta in arrendatorer på stället. Vem kunde bättre passa för den uppgiften, än just Lasse Moberg. På platsen fanns ett ruckel av bräder, som fick tjänstgöra som bostad något år, medan Lasse fick börja bygga en människovärdigare stuga. Detta ruckel minns jag som mycket liten pojke. Jag fick följa med min mor och syster ditut. Det var nämligen så att hos där boende Karlssons fans en mangel. För mig ett tekniskt underverk, med rullar och en massa sten som tyngder.

Lasse Moberg hade låtit uppföra en sommarladugård på tallmon där Storlapptjärnen rinner ut i Knäsjön. En morgon när fru Moberg satt där och mjölkade, blev korna väldigt oroliga och därtill hade de all anledning, för utanför väggen gick en björn, detta var inte i kossornas smak. Björnen var så pass fräck att han stack in sin ram i gödselgluggen, för att där möjligen kunna kroka en stek.

Lasse Moberg skaffade sig en hund, som kunde återställa balansen, människa - björn. Hunden hade bl a en dygd; han var nämligen björnhatare, detta i sådan utsträckning att han vid ett tillfälle, höll en björn uppe i en tall en hel dag och följande natt. Hunden hade i sitt raseri, hoppat upp och ner och därvid rivit bort barken intill rena träet.

Eftersom Lasse var händig som snickare, blev det så småningom ladugård, tröskloge, häbre och vedbod. Lasse uppförde också en fäbostuga åt häradsskrivare Södermark år 1866. Det blev de s k Gravvattenbodarna, där gossen Karl Urban Granholm 40 år senare skulle födas och vistas som barn.

Men Moberg skulle åter flytta, denna gång till Sör Knäsjön. Detta sedan Anders Eskilsson gått till vila i Sollefteå kyrkogård. Han var den siste av finnsläkt som bodde på Sör Knäsjön. Där hade finnar varit bosatta i 400 år. De av finnar ägda hemmanen såldes till Graningeverken för 8 riksdaler och en tunna salt. Dessa uppgifter verkar osanna med tanke på att liknande affärer gjorts på många ställen så är det inte otroligt.

Anders Eskilsson torde ha avlidit omkring 1880. Han hade flera barn. Jag har haft ett väldigt arbete att få fram vart de tagit vägen. Men det har ändå lyckats ganska bra. En dotter till nämnde Eskilsson födde den senare berömde författaren Lars August Ledin, hon hette Karin. En av döttrarna blev gift med en arbetare från Sollefteå bruk. Han kallades för Lill-Pelle Fagerström. En annan blev gift med en Strindberg på Kläpparna och efterlämnade flera Strindbergare, vilka utgjorde ett arbetsamt släkte. Den fjärde dottern hette Maria och hade tvenne barn som kallade sig Björklund. Enligt uppgift hade Eskilsson flera söner, som tagit efternamnet Andersson och utvandrat till Helgums kommun.

Lasse Moberg skulle under sin vistelse vid Knäsjödammen vara med om en egendomlig episod. Moberg hade en höstdag varit till Abborrsjön för att hjälpa en där boende Lasse Gradin att tröska, vilket på den tiden skedde med handslaga. Dagsverket blev långvarigt och det var mörka kvällen när Moberg var på hemväg i båt över Knäsjön. Han passerade då alldeles intill en ö. Från denna ö kom ett läte, ett avgrundsvrål, som aldrig tidigare hörts ute i vildmarken. Blodet i den urstarke fjällbon Lasse Moberg isades. Men färden i höstnatten måste fortsättas. Men morgonen kom och Lasse var inte nöjd, han måste få visshet, varför han tog båten och rodde ditut, där han hört detta förskräckliga läte. När han väl kom ditut, mötte honom på sjöstranden en helt vanlig getabock, som blivit satt i "fängelse" för sina onda avsikter. Han var nämligen elak och hade av sin ägare Anders Eskilsson dömts till förvaring på Knäsjöns "S:t Helena". Lasse Moberg berättade om denna episod på sin gamla ångermanländska dialekt. "Å då ja kom dit, då va dä Anners Essjes bottjen. Stäckars bock". Efter denna episod har denna ö fått bära namnet Anners Essjes bockholme, tills för något år sedan, då fiskevårdsområdet fick egen karta, där jag till min förfäran får se att den kallas Tjärnmjölksholmen.

Vi tycks ha kommit in i en tidsrymd, då ingenting gammalt äger något värde. Vad som eventuellt kan rivas och vad som kan glömmas och fyllas över sker mera som ett folknöje än som en nödvändighet.


Designat i HtmlEdit 5.1 - din Svenska HTML-Editor!